Mina fingrar blir kalla.
Inuti mig knyts det till.
Det ar bara den dar kanslan.
Att det ar sa.
Det var forlange sen.
Och ar nu for sent.
Jag hatar den dar kanslan.
Gora.
Gora ratt.
Gora fel.
Kanna ratt.
Kanna fel.
Alla ar sa underbart sjukt gulligt foralskade.
Som om allt ar guld & grona skogar.
Inte for att nagot ar fel.
Men man undrar ju?
Vad fan undrar aldrig ni?
Alla andra ar sadar underbart fria.
Sa som jag tycker om.
Swedish birds.
Kan gora vad de vill.
Kan fara var de vill.
Flyga, i alla riktningar.
Vada vill ni aldrig ha det? Va?
Ni sjukt kara folk?
Eller var det bara nagot fel?

Jag tycker om att vara fri. Bara jag.
Da kan jag hoppa in i flyttgrabbarnas bil och spendera dagen med dem.
Eller bada naken i glada vanners sallskap och somna pa stranden.
Eller prata med vem jag vill utan onda aningar.

Koppel.
Fangelse.

Men jag tycker om Honom. Min Bjorn.
Valdigt mycket nar hans starka armar drar in mig i hans famn.
Eller nar vi kor runt i var grona prins och sjunger hogt.
Eller nar vi badar nakna till solens nedgang och latsas att ingen ser.

Varfor maste alla latsa att allt ar sa javla perfekt?
Eller ar det bara jag?
Ar det bara jag som ar sa jakla ambivalent?